Till dig, mitt allt…

Jag kan ännu höra Ditt porlande skratt, känna doften av Din parfym och minnas Dina rodnande kinder…

Jag är här, i kylan som folk brukar kalla livet. Vilket hån. Livet. Det gick förlorat när jag lämnades kvar. Ensam i en värld av tomhet, i en värld av tystnad.

Jag kan inte beskriva saknaden efter Dig i ord. Den finns där likt en ogenomtränglig dimma som omger allt i min värld. En värld som den dagen Du försvann blev för evigt grå. För Du var kristallen som reflekterade färg och förgyllde mina dagar. Den vackraste. Jag var inte värdig att möta Din blick.

Minns Du mig? Skulle Du känna igen mig nu? Det skulle du väl, jag är ju Din. Din för evigt, Din för alltid. Jag behöver Dig, jag kan inte klara mig utan Dig. Jag är inte mig själv. Jag spelar en roll, använder mask. Det är lätt att bara vara, nicka och följa med. Att gräva skyddande vallgravar runt sig, så djupa att ingen kan komma nära. Men om Du kom så skulle jag trotsa djupet för att möta Dig. Ensam drunknar jag. Ironiskt, va? Drunkna i djupet man grävde till skydd. Men livet är ju sådant, obarmhärtigt och orättvist.

Människor sårar. De tror att de har alla svar. De anser att jag borde ha kommit över Dig nu, men de förstår inte. De har inte förlorat Dig som jag gjorde. De har inte förlorat en del av sig själva. De har inte tappat meningen med livet, meningen och hoppet om ett värde. Önskan att betyda något, att behövas. Att ha en uppgift.

Idag var jag på vår speciella plats vid havet. Jag satt på parkbänken där vi brukade sitta och studera alla som passerade. Kommer Du ihåg det gamla paret som alltid satt på bänken till höger om oss? Tanten som alltid log så vänligt emot oss och farbrodern som alltid satt där tyst och värmde sin makas händer i sina. Nu är den bänken öde. De har säkert skiljts åt precis som Du och jag.

Trots att båtarna seglade förbi framför mig som förr och den friska luften från havet omslöt mig, så kände jag mig lika tom inombords som bänken bredvid mig. Kylan som steg in mot stranden gjorde mig kallare än någonsin tidigare. Förr satt Du där bredvid mig och värmde mig med Din närvaro, men idag fick Din frånvaro mig att skälva av köld. Det var Du som fick solstrålarna att tränga sig igenom dimman. Nu ser jag inte ens ljuset.

Tänkte Du någonsin på att det skulle kunna bli så här den gången då Du svarade Ja? Kunde Du se oss skilda på det här sättet? Det kunde inte jag. Jag trodde att livet skulle bli som en saga när vi gick där upp mot altaret, att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Du var vackrare än alla de prinsessor som någon gång nämnts i en saga. Och jag var lyckligare än alla de sagoprinsar som någonsin funnit sitt livs kärlek. Vi var ämnade för varandra. Varje dag var som en gåva.

Men jag var ingen äkta prins. Jag klarade inte av draken, jag var ingen hjälte. Draken fann Dig och förgjorde Dig, medan jag inget gjorde. Det är mitt fel. Jag var rädd, jag såg på utan att handla. Det är mitt fel. Jag var naiv, jag trodde inte att något skulle kunna skilja oss åt. Det är mitt fel. Jag var allt annat än en modig prins, jag var ingenting. Och det är allt jag är. Ingenting.

Om jag bara… Om jag bara hade gjort något… då kanske Du fortfarande varit vid min sida…

”Tills döden skiljer oss åt…”
Förlåt.

/Din för evigt