torsdag 25 mars 2010
























The shadow proves the sunshine

Främmande formationer.
Efterhängsna främlingar.

Skuggor följer oss ständigt. De lämnar oss aldrig. När vi hindrar solstrålarna från att nå marken, då kommer de. En del söker sig till skuggorna och en del flyr ifrån dem. Alla reagerar vi olika när vi möter dem. De bringar rädsla, fruktan, skydd och svalka. De är en del av oss.

Skuggorna bekräftar solskenet.

Det är inte många fenomen som kan få folk att relatera till två motsatser. Mörker och ljus. Om man bara ser ner i backen så ser man inget annat än mörker, men om man lyfter sin blick så ser man ljuset. Det handlar om vart vi väljer att fästa vår blick. Det handlar om inställning.

Inga skuggor, inget ljus.
Inget ljus, inga skuggor.

Som liten skrämde skuggorna mig. Att få en ficklampa i handen gjorde bara det hela ännu värre. Så fort jag riktade ljuset från min lilla ficklampa så var där ingenting, trots att jag precis sett något röra sig i ögonvrån. Skuggorna fick liv när jag passerade dem. De tog skydd bakom buskar, träd, skrivbordsstolar och klädhögar. De vågade inte möta min blick och det var väl det enda jag uppskattade med dem.

Idag har jag vant mig vid att de ständigt är vid min sida. Att de ständigt bevakar mig. Jag försöker fästa min blick vid ljuset och istället tänka på vad som orsakar skuggorna. Inga skuggor utan ljus.

torsdag 18 mars 2010





















Under masken, ett konungabarn


Som liten ser vi på vår omvärld med nyfikna blickar. Vi tar in allt som våra sinnen uppfattar. Ganska snart upptäcker vi att människor är olika. Att det både finns människor som tar upp oss i famnen och visar oss vad trygghet innebär, men att det också finns de människor som vill oss illa. Människor som vi uppmanas att ta avstånd ifrån. Själva är vi helt hjälplösa som små och det är människorna i vår omgivning som bär ansvaret att ta hand om oss och att skydda oss. Trots allt vi lär oss redan som barn så förväntas det av oss att vi ska skapa våra egna uppfattningar om saker och ting och det är väldigt svårt i dagens samhälle. Vi ska få chansen att både falla och att resa oss upp. Alla dessa faktorer formar den mask som sakta byggs upp under vår uppväxt.


Jag tror att alla människor vore väldigt lika om de tog av sig sina masker helt. Man brukar ju säga att det finns något gott inom varje människa och det tror jag på. Jag vill i varje fall tro på de orden med hela mitt hjärta.

Om vi som liten ser att våra föräldrar aldrig visar sina känslor och t.ex. aldrig gråter öppet, då är det ganska konstigt om vi skulle gå emot våra förebilders exempel och bli helt olik dem, eller hur? Så är det då konstigt att vissa människor växer upp och att vi finner att de gör andra människor illa, om allt de själva upplevt som små varit smärta och hat? Det tycker inte jag.


Under allas våra masker så tror jag att det döljer sig små barn som alla velat uppleva den värld som de fötts att leva i. Jag tror att vi alla är lika i grund och botten. Låt oss aldrig glömma bort det.

Hur ser du på den som döljer sig under din mask? Se inte ner på dig själv.

Du är ett konungabarn.

tisdag 16 mars 2010























Even though I'm on my own, I know...
I'm not alone.