The shadow proves the sunshine

Främmande formationer.
Efterhängsna främlingar.

Skuggor följer oss ständigt. De lämnar oss aldrig. När vi hindrar solstrålarna från att nå marken, då kommer de. En del söker sig till skuggorna och en del flyr ifrån dem. Alla reagerar vi olika när vi möter dem. De bringar rädsla, fruktan, skydd och svalka. De är en del av oss.

Skuggorna bekräftar solskenet.

Det är inte många fenomen som kan få folk att relatera till två motsatser. Mörker och ljus. Om man bara ser ner i backen så ser man inget annat än mörker, men om man lyfter sin blick så ser man ljuset. Det handlar om vart vi väljer att fästa vår blick. Det handlar om inställning.

Inga skuggor, inget ljus.
Inget ljus, inga skuggor.

Som liten skrämde skuggorna mig. Att få en ficklampa i handen gjorde bara det hela ännu värre. Så fort jag riktade ljuset från min lilla ficklampa så var där ingenting, trots att jag precis sett något röra sig i ögonvrån. Skuggorna fick liv när jag passerade dem. De tog skydd bakom buskar, träd, skrivbordsstolar och klädhögar. De vågade inte möta min blick och det var väl det enda jag uppskattade med dem.

Idag har jag vant mig vid att de ständigt är vid min sida. Att de ständigt bevakar mig. Jag försöker fästa min blick vid ljuset och istället tänka på vad som orsakar skuggorna. Inga skuggor utan ljus.