Under masken, ett konungabarn

Som liten ser vi på vår omvärld med nyfikna blickar. Vi tar in allt som våra sinnen uppfattar. Ganska snart upptäcker vi att människor är olika. Att det både finns människor som tar upp oss i famnen och visar oss vad trygghet innebär, men att det också finns de människor som vill oss illa. Människor som vi uppmanas att ta avstånd ifrån. Själva är vi helt hjälplösa som små och det är människorna i vår omgivning som bär ansvaret att ta hand om oss och att skydda oss. Trots allt vi lär oss redan som barn så förväntas det av oss att vi ska skapa våra egna uppfattningar om saker och ting och det är väldigt svårt i dagens samhälle. Vi ska få chansen att både falla och att resa oss upp. Alla dessa faktorer formar den mask som sakta byggs upp under vår uppväxt.

Jag tror att alla människor vore väldigt lika om de tog av sig sina masker helt. Man brukar ju säga att det finns något gott inom varje människa och det tror jag på. Jag vill i varje fall tro på de orden med hela mitt hjärta.

Om vi som liten ser att våra föräldrar aldrig visar sina känslor och t.ex. aldrig gråter öppet, då är det ganska konstigt om vi skulle gå emot våra förebilders exempel och bli helt olik dem, eller hur? Så är det då konstigt att vissa människor växer upp och att vi finner att de gör andra människor illa, om allt de själva upplevt som små varit smärta och hat? Det tycker inte jag.

Under allas våra masker så tror jag att det döljer sig små barn som alla velat uppleva den värld som de fötts att leva i. Jag tror att vi alla är lika i grund och botten. Låt oss aldrig glömma bort det.

Hur ser du på den som döljer sig under din mask? Se inte ner på dig själv.

Du är ett konungabarn.