Fil 4:13

För att Du är vägen, sanningen och livet.

"Gör mig liten, men använd mig."

Det är min bön.

"Man kan ta en människa ifrån Bushen,
men aldrig ta Bushen ifrån människan."

Oavsett vart livet för dig. Var densamma. Var dig själv.

Att vara med vänner. 
Att vara hemma.

"Me and Jesus" (Stellar Kart)*

When there's nowhere else to turn

All your bridges have been burned

Feels like you've hit rock bottom

Don't give up it's not the end

Open up your heart again

When you feel like no one

Understands where you are

Someone loves you

Even when you don't think so

Don't you know you got me and Jesus?

By your side, through the fight

You will never be alone on your own

You got me and Jesus

After all that we've been through

By now you know I've doubted too

But everytime my head was in my hands

You said to me

Hold on to what we got

This is worth any cost

So make the most of life that's borrowed

Love like there's no tomorrow


*Klicka på låttiteln för att höra låten!

Till dig, mitt allt…

Jag kan ännu höra Ditt porlande skratt, känna doften av Din parfym och minnas Dina rodnande kinder…

Jag är här, i kylan som folk brukar kalla livet. Vilket hån. Livet. Det gick förlorat när jag lämnades kvar. Ensam i en värld av tomhet, i en värld av tystnad.

Jag kan inte beskriva saknaden efter Dig i ord. Den finns där likt en ogenomtränglig dimma som omger allt i min värld. En värld som den dagen Du försvann blev för evigt grå. För Du var kristallen som reflekterade färg och förgyllde mina dagar. Den vackraste. Jag var inte värdig att möta Din blick.

Minns Du mig? Skulle Du känna igen mig nu? Det skulle du väl, jag är ju Din. Din för evigt, Din för alltid. Jag behöver Dig, jag kan inte klara mig utan Dig. Jag är inte mig själv. Jag spelar en roll, använder mask. Det är lätt att bara vara, nicka och följa med. Att gräva skyddande vallgravar runt sig, så djupa att ingen kan komma nära. Men om Du kom så skulle jag trotsa djupet för att möta Dig. Ensam drunknar jag. Ironiskt, va? Drunkna i djupet man grävde till skydd. Men livet är ju sådant, obarmhärtigt och orättvist.

Människor sårar. De tror att de har alla svar. De anser att jag borde ha kommit över Dig nu, men de förstår inte. De har inte förlorat Dig som jag gjorde. De har inte förlorat en del av sig själva. De har inte tappat meningen med livet, meningen och hoppet om ett värde. Önskan att betyda något, att behövas. Att ha en uppgift.

Idag var jag på vår speciella plats vid havet. Jag satt på parkbänken där vi brukade sitta och studera alla som passerade. Kommer Du ihåg det gamla paret som alltid satt på bänken till höger om oss? Tanten som alltid log så vänligt emot oss och farbrodern som alltid satt där tyst och värmde sin makas händer i sina. Nu är den bänken öde. De har säkert skiljts åt precis som Du och jag.

Trots att båtarna seglade förbi framför mig som förr och den friska luften från havet omslöt mig, så kände jag mig lika tom inombords som bänken bredvid mig. Kylan som steg in mot stranden gjorde mig kallare än någonsin tidigare. Förr satt Du där bredvid mig och värmde mig med Din närvaro, men idag fick Din frånvaro mig att skälva av köld. Det var Du som fick solstrålarna att tränga sig igenom dimman. Nu ser jag inte ens ljuset.

Tänkte Du någonsin på att det skulle kunna bli så här den gången då Du svarade Ja? Kunde Du se oss skilda på det här sättet? Det kunde inte jag. Jag trodde att livet skulle bli som en saga när vi gick där upp mot altaret, att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Du var vackrare än alla de prinsessor som någon gång nämnts i en saga. Och jag var lyckligare än alla de sagoprinsar som någonsin funnit sitt livs kärlek. Vi var ämnade för varandra. Varje dag var som en gåva.

Men jag var ingen äkta prins. Jag klarade inte av draken, jag var ingen hjälte. Draken fann Dig och förgjorde Dig, medan jag inget gjorde. Det är mitt fel. Jag var rädd, jag såg på utan att handla. Det är mitt fel. Jag var naiv, jag trodde inte att något skulle kunna skilja oss åt. Det är mitt fel. Jag var allt annat än en modig prins, jag var ingenting. Och det är allt jag är. Ingenting.

Om jag bara… Om jag bara hade gjort något… då kanske Du fortfarande varit vid min sida…

”Tills döden skiljer oss åt…”
Förlåt.

/Din för evigt

Do you hide your smile or...
...do you hide behind your smile?

 

The shadow proves the sunshine

Främmande formationer.
Efterhängsna främlingar.

Skuggor följer oss ständigt. De lämnar oss aldrig. När vi hindrar solstrålarna från att nå marken, då kommer de. En del söker sig till skuggorna och en del flyr ifrån dem. Alla reagerar vi olika när vi möter dem. De bringar rädsla, fruktan, skydd och svalka. De är en del av oss.

Skuggorna bekräftar solskenet.

Det är inte många fenomen som kan få folk att relatera till två motsatser. Mörker och ljus. Om man bara ser ner i backen så ser man inget annat än mörker, men om man lyfter sin blick så ser man ljuset. Det handlar om vart vi väljer att fästa vår blick. Det handlar om inställning.

Inga skuggor, inget ljus.
Inget ljus, inga skuggor.

Som liten skrämde skuggorna mig. Att få en ficklampa i handen gjorde bara det hela ännu värre. Så fort jag riktade ljuset från min lilla ficklampa så var där ingenting, trots att jag precis sett något röra sig i ögonvrån. Skuggorna fick liv när jag passerade dem. De tog skydd bakom buskar, träd, skrivbordsstolar och klädhögar. De vågade inte möta min blick och det var väl det enda jag uppskattade med dem.

Idag har jag vant mig vid att de ständigt är vid min sida. Att de ständigt bevakar mig. Jag försöker fästa min blick vid ljuset och istället tänka på vad som orsakar skuggorna. Inga skuggor utan ljus.

Under masken, ett konungabarn

Som liten ser vi på vår omvärld med nyfikna blickar. Vi tar in allt som våra sinnen uppfattar. Ganska snart upptäcker vi att människor är olika. Att det både finns människor som tar upp oss i famnen och visar oss vad trygghet innebär, men att det också finns de människor som vill oss illa. Människor som vi uppmanas att ta avstånd ifrån. Själva är vi helt hjälplösa som små och det är människorna i vår omgivning som bär ansvaret att ta hand om oss och att skydda oss. Trots allt vi lär oss redan som barn så förväntas det av oss att vi ska skapa våra egna uppfattningar om saker och ting och det är väldigt svårt i dagens samhälle. Vi ska få chansen att både falla och att resa oss upp. Alla dessa faktorer formar den mask som sakta byggs upp under vår uppväxt.

Jag tror att alla människor vore väldigt lika om de tog av sig sina masker helt. Man brukar ju säga att det finns något gott inom varje människa och det tror jag på. Jag vill i varje fall tro på de orden med hela mitt hjärta.

Om vi som liten ser att våra föräldrar aldrig visar sina känslor och t.ex. aldrig gråter öppet, då är det ganska konstigt om vi skulle gå emot våra förebilders exempel och bli helt olik dem, eller hur? Så är det då konstigt att vissa människor växer upp och att vi finner att de gör andra människor illa, om allt de själva upplevt som små varit smärta och hat? Det tycker inte jag.

Under allas våra masker så tror jag att det döljer sig små barn som alla velat uppleva den värld som de fötts att leva i. Jag tror att vi alla är lika i grund och botten. Låt oss aldrig glömma bort det.

Hur ser du på den som döljer sig under din mask? Se inte ner på dig själv.

Du är ett konungabarn.